Den här bloggen blir bara flummigare och flummigare för var dag nu känns det som, men jag kan inte låta bli att berätta det här för er. Det är bara för konstigt för att inte berättas!
Imorse vaknade jag ur en dröm. Den var inte så himla speciell egentligen. Den innehöll ingenting som inte tillhör vardagen, d.v.s. min katt var inte med i drömmen, inte min farmor (som också gått bort), inte några konstiga pratande blåa figurer eller något annat orealistiskt.
Eftersom Martin slutar skolan vid 19:30 idag och vi bara har en nyckel till lägenheten så var stackarn tvungen att gå samtidigt som mig (eftersom jag då tog nyckeln). Klockan 06:55 är vi alltså på väg ut ur lägenheten och jag berättar i samma stund om min dröm för honom. Han går med mig en kort bit och viker sedan av på en gata för att sätta sig på något café tills skolan öppnat vid 08:00. Vi säger hejdå.
Jag har lite bråttom till tåget och förlänger steget lite. Jag hinner fram och reflekterar inte riktigt över att det står ett gäng människor uppe på gatan ovanför nedgången till perrongerna. Jag blippar mitt kort och går ner för trappan till plattform 2. Idag var det väldigt tomt på folk…
I drömmen stod jag på plattformen och tittade mig omkring. Mitt tåg kom inte – det tåg som kom är inte mitt. Det är flera avgångar inställda. Nästa kommer först om nästan två timmar? Så länge kan jag ju inte stå här. Jag får gå hem igen helt enkelt. 
Min första impuls är självklart att berätta för Martin. Det får kosta vad det kosta vill, jag måste ringa honom. Kommer inte fram. Jag börjar gå hemåt. Funderar över alternativa resvägar. Kan inte Milano så pass bra än men vet ju att det går tåg hem från Monza (där sjukhuset ligger) till centrala Milano. Men det är sekundärt, först måste jag få tag på Martin.
Jag fortsätter hemåt och ringer honom med jämna mellanrum utan att komma fram. Jag svänger av på den gatan som han gick iväg på för dryga 25 minuter sedan. Det finns massa morgonöppna caféer och små ställen där folk sitter och tar sin kaffe och croissant. Förbannar mig över att jag inte frågat honom vilket han tänkte sitta på. För mitt inre ser jag honom på caféet på hörnet precis där Bocconiparken börjar. Det som jag associerar med Grekland p.g.a. sina vitblåa markiser.
Jag går gatan ner och tittar långt in i alla caféfönster. Han har ju fått gå samtidigt som mig en gång förut när han slutade sådär sent. Då vet jag att han gick till skolan först och kollade om det var öppet, och sedan, när det inte var det så hittade han ett café. Jag tippar på att han går till samma ställe idag. Men var är det? Är det bortom skolan kanske? Dit orkar jag inte gå, där hittar jag honom aldrig. Nä, jag går till Bocconiparkens början, kollar alla caféer på vägen och sedan vänder jag och går hem.
Do I even need to say anything more?
Martin blev lika chockad som jag. Han erkände också snabbt att han aldrig hade trott mig om jag inte hade berättat om drömmen innan. Han blev också lite smått förvånad att se mig kliva in på caféet, men glad såklart.
För att spåna vidare på Linnea Auroras inlägg om drömmar – vad betyder de, och vad betyder det när de händer i verkligheten? Det känns ju onekligen som att någon ville säga mig någonting med det här. Känns för osannolikt att det bara är slumpen. Ödet.