Type your search keyword, and press enter

Too creepy not to tell you

Den här bloggen blir bara flummigare och flummigare för var dag nu känns det som, men jag kan inte låta bli att berätta det här för er. Det är bara för konstigt för att inte berättas!
Imorse vaknade jag ur en dröm. Den var inte så himla speciell egentligen. Den innehöll ingenting som inte tillhör vardagen, d.v.s. min katt var inte med i drömmen, inte min farmor (som också gått bort), inte några konstiga pratande blåa figurer eller något annat orealistiskt.
Eftersom Martin slutar skolan vid 19:30 idag och vi bara har en nyckel till lägenheten så var stackarn tvungen att gå samtidigt som mig (eftersom jag då tog nyckeln). Klockan 06:55 är vi alltså på väg ut ur lägenheten och jag berättar i samma stund om min dröm för honom. Han går med mig en kort bit och viker sedan av på en gata för att sätta sig på något café tills skolan öppnat vid 08:00. Vi säger hejdå.
Jag har lite bråttom till tåget och förlänger steget lite. Jag hinner fram och reflekterar inte riktigt över att det står ett gäng människor uppe på gatan ovanför nedgången till perrongerna. Jag blippar mitt kort och går ner för trappan till plattform 2. Idag var det väldigt tomt på folk…
I drömmen stod jag på plattformen och tittade mig omkring. Mitt tåg kom inte – det tåg som kom är inte mitt. Det är flera avgångar inställda. Nästa kommer först om nästan två timmar? Så länge kan jag ju inte stå här. Jag får gå hem igen helt enkelt. 
Min första impuls är självklart att berätta för Martin. Det får kosta vad det kosta vill, jag måste ringa honom. Kommer inte fram. Jag börjar gå hemåt. Funderar över alternativa resvägar. Kan inte Milano så pass bra än men vet ju att det går tåg hem från Monza (där sjukhuset ligger) till centrala Milano. Men det är sekundärt, först måste jag få tag på Martin.
Jag fortsätter hemåt och ringer honom med jämna mellanrum utan att komma fram. Jag svänger av på den gatan som han gick iväg på för dryga 25 minuter sedan. Det finns massa morgonöppna caféer och små ställen där folk sitter och tar sin kaffe och croissant. Förbannar mig över att jag inte frågat honom vilket han tänkte sitta på. För mitt inre ser jag honom på caféet på hörnet precis där Bocconiparken börjar. Det som jag associerar med Grekland p.g.a. sina vitblåa markiser.
Jag går gatan ner och tittar långt in i alla caféfönster. Han har ju fått gå samtidigt som mig en gång förut när han slutade sådär sent. Då vet jag att han gick till skolan först och kollade om det var öppet, och sedan, när det inte var det så hittade han ett café. Jag tippar på att han går till samma ställe idag. Men var är det? Är det bortom skolan kanske? Dit orkar jag inte gå, där hittar jag honom aldrig. Nä, jag går till Bocconiparkens början, kollar alla caféer på vägen och sedan vänder jag och går hem.
Do I even need to say anything more?
Martin blev lika chockad som jag. Han erkände också snabbt att han aldrig hade trott mig om jag inte hade berättat om drömmen innan. Han blev också lite smått förvånad att se mig kliva in på caféet, men glad såklart.
För att spåna vidare på Linnea Auroras inlägg om drömmar – vad betyder de, och vad betyder det när de händer i verkligheten? Det känns ju onekligen som att någon ville säga mig någonting med det här. Känns för osannolikt att det bara är slumpen. Ödet.

Tankar kring allt möjligt

Igår pratade jag med min kusin på FaceTime. Hon är tio år yngre än mig och håller mig á jour på vad som är det nya, hur man pratar och om de verkliga problemen i livet. Konstigt att man kan känna sig gammal som 25-åring, men testa själva att prata med en person som är 15. De är supercoola! Självklart känner man igen sig lite – även om det känns som två evigheter sen man själv var där.

En sak vi pratade om var ödet. Vi sa nog aldrig det ordet, men vi beskrev det båda två. När det kommer små tecken i livet. Inte nödvändigtvis jättetydliga på det sättet att de säger åt en exakt vad man ska göra, men såna tecken som får en att fundera över någonting en extra gång. Förstår ni vad jag menar?

Jag har funderat på min text jag skrev om mig själv igår. Jag är en sån som ibland kanske gör saker innan jag hinner tänka ordentligt. Som att min mun kan prata utan att hjärnan godkänt. Inte för att texten på något sätt inte beskriver mig bra, kanske snarare att den beskriver mig alldeles för bra. Men det var väl så jag ville ha den? 100% öppen och ärlig. Tja, jo, jag är ju sån, blottar halsen och hoppas ingen skär av mig den. Visst har det här sättet att vara gett mig en del törnar i livet, småsår om ni så vill, men min aorta är intakt. Jag väljer också att tro på att det närt min optimistiska grundsyn om livet i stort. Min tro på kärleken och att allt alltid ordnar sig. Det finns en mening med allt. Tänk att om jag inte hade gjort alla de val jag gjort, bra och dåliga, så hade jag inte suttit här i Milano med min man, min bästa vän och min själsfrände (som råkar vara en och samma person).

Är det inte lustigt när man hittat den där personen som man har någon slags telepati med? Det måste vara ödet att man skulle träffas. Idag hände det som händer med jämna mellanrum – jag och Martin smsade varandra EXAKT samtidigt. Ok, vi smsar väl några gånger per dag så det är väl bara slumpen att det sker en gång i månaden eller så.

Men det som hände sen, ca tio minuter efter vi slutat smsa är ju bara konstigt. Martin skickar plötsligt en printscreen av sin mobilskärm. Han har uppe DuoLingo. Och vilken jäkla app tror ni jag har öppnat för några minuter sedan då? Jag har ju fasiken inte haft den uppe på en hel månad, och Martin har inte haft den uppe på säkert två månader. Hur kan vi båda hamna där? Vi hade inte ens pratat om språk. Kan bara vara telepati. Ödet.

Något annat som vi pratade om var skolan. Hur bra man faktiskt hade det även om man kanske inte gillade det under just den tidpunkten av sitt liv. Minns när jag gick i gymnasiet och kläder skulle beställas. Minns att elevrådet tittade på  klasströjor till skolklassen från tsreklam.se – Huruvida det blev sen minns jag aldrig men vad jag vet är att jag var nöjd min de kläder jag fick.

Weekend i Zürich

Vår weekend i Zürich gick i ett nafs, precis som helgen i Verona för två helger sedan. I stort kan man säga att vi gillade Zürich. I våra framtida planer finns nog en och annan utlandsvistelse, kortare eller längre vet man ju inte, men jag känner på mig i lilltån att vi kommer att bo utomlands igen. När vi väl gör det så är nog Zürich en stad som är ganska långt upp på listan. Det var väldigt likt hemma – rent, ordningssamt och dyrt. Fast det sista var ju brutalt, visst är Stockholm också ett dyrt ställe att bo på men jisses, en BigMac & Co. för över 100kr! Men de tjänar ju bättre också, så det balanserar väl upp det.

En sak jag tänkte på när vi var där är att det verkade finnas en övergripande känsla av att alla litar på varandra. Det var faktiskt en av de första reflektionerna jag hade – efter den om att det var svinkallt. Min vän som bor i Zürich som jag då inte sett på… 10 år(?)… mötte oss vid vårt hotell. Jag tyckte det låg mitt i ett industriområde men tydligen var det de nya hipsterkvarteren. Jag är inte så cool.

Vi gick sedan in mot stan och insåg att klockan ju var lunchtid och det var bäst att äta. Vi dök in på närmsta ställe; ett thaiställe på hörnan. Vi åt. Det var dyrt tyckte vi – om vi bara visste vad dyrt var! – och när det var dags att resa sig och betala så tog de bara kontanter.

Ungefär en timme tidigare hade konversationen mellan mig och Martin låtit ungefär såhär:

Martin: Borde vi ta ut pengar kanske?
Victoria: Men neejeee, Schweiz är ett modernt land som Sverige, det är bara Italien som är efter…

Happ. Min vän hade inte tillräckligt med kontanter för alla oss tre så där stod vi. Närmsta bankomat var en ganska bra bit bort fick vi förklarat på schweizertysk engelska, men vet ni? Han lät oss bara gå. Ingen av oss behövde stanna som ”säkerhet” på att vi skulle gå tillbaka. Inget kort eller pass eller annat behövde lämnas som gisslan. Vi bara gick ut, alla tre, hittade bankomaten och gick tillbaka igen. Om han såg paff ut när vi kom tillbaka? Jag vet inte alltså… Man verkar ju lita på varandra där.

Senare samma dag vinkade vi hejdå till min vän och gav oss ut på jakt efter Mannerkex (ja, ni förstår att det är mycket viktigt för Martin och hans familj med de där kexen…). Vi hittade ETT ställe som hade dem, men det visste vi inte då – att det bara skulle vara det stället. Så vi köpte ”bara” fyra paket. Martin grämer sig.

När vi var inne i en av alla matvaruaffärer (ja, så kan man spendera en lördagkväll i Zürich) så fanns det små smakprovsbord ni vet. Men ni vet att det också alltid står någon vid dem och kontrollerar att man inte äter upp mer än ett chips. Här var det fritt, ingen som stod och vaktade. Så om man var hungrig fanns det säkert sju olika smakprovsbord att stå och mumsa vid. Men ingen gjorde det såklart. Tillit!

Men det var bara en av många reflektioner i Zürich. Nu ska ni få lite härliga bilder från dag 2 och snart lovar jag att klippa ihop en kort video av vår helg så får ni kanske ännu lite mer känsla.

Like a true swede

Ok, blev inte riktigt som jag tänkt mig med dejtkvällen – det blev mycket bättre! Det jag hade tänkt ut som en liten dejt blev liksom fel i tiden för idag men många små grejer gjorde tillsammans att ödet förde oss till Björk, en svensk restaurang i Milano. Alltså, hur konstigt är det inte att man åker utomlands och sen går på en svensk restaurang!? Kan jag skylla på att jag ville testköra den innan jag bjöd in mina nationalistiska arbetskamrater som prompt propsar på att italiensk mat är bäst och att svensk mat kan slänga sig i väggen (typ).
Björk får mycket väl godkänt av mig och jag hoppas att jag kan övertyga alla kollegor på sjukhuset att haka på en kväll för att prova la cucina svedese!

The ultimate relationship savior – Date night

Sju år. Inte av olycka utan av lycka. Det är faktiskt så sju(!)kt att jag, som ändå är relativt ung fortfarande, redan varit tillsammans med min själsfrände i sju år. Snart sju och ett halvt faktiskt. Och gifta i lite över två år som de flesta av er antagligen vet eftersom det kommit upp i bloggen tidigare. 
Hur gör man då, för att få det att hålla så länge? Iofs ser jag sju år som kort tid men om man tänker på hur stor del av mitt liv det utgör så är det ganska mycket (7/25… vad är det? 3,5 typ?). Helt ärligt vet jag inte om det finns några hemliga knep. Det är som vanligt, den ”svåra” vägen som ger den mest stabila grunden (typ som att gå ner i vikt, läs här). Att prata om jobbiga saker, att erkänna sina dåliga sidor, att ha fullkomlig tilltro till att även om man berättar om sina djupaste, mörkaste tankar så kommer inte den andra personen vända på klacken och fly fältet utan älska en oavsett.
Men man måste ju ha kul också – och det ska vi ha idag! Idag är det nämligen sista dagen i september vilket betyder att det inte är så mycket tid kvar av just den här månaden. Jaha? Jo, såhär. Vi har bestämt att vi varannan månad ska ha date night (varför måste man säga det på engelska?). Vi har ansvaret växelvis och september är ”min” månad och eftersom att jag typ glömt bort det de första 25 dagarna och vi nu det sista haft mycket att göra så står jag här i sista minuten och ska klämma fram en dejt.
Jag har en idé men det finns ca 42% risk att Martin läser det här inlägget innan imorgon så jag vågar inte chansa på att berätta för er nu. Men vet ni? Det behöver inte vara så avancerat. En gång hade vi picknick på vardagsrumsgolvet, en annan gång hade vi Frankriketema och delade på tio macarons på ”Le Pain Francais” i Göteborg, åkte hem och gjorde boeuf Bourgignon och drack vin. Det räcker med en promenad (och en bulle kanske). Så det är absolut sånt som kan bli spontant eller hittas på sista dagen på månaden…

I scream, you scream, ice cream

Semesterns höjdpunkt, eller såhär: EN av semesterns många höjdpunkter var att hitta Martinucci <3 Som ni hör är Martinucci en blandning av Martin (min man) och Gucci (bästa italienska märket), så det bara KAN INTE bli fel. Men det handlar om glass, inget annat.
Jag tog väldigt seriöst på detta glassätande och predikade en ”glass om dagen är bra för magen”, varpå jag har hunnit smaka alla smaker som jag själv tyckt verkade intressanta, samt tagit om de bästa några gånger. Två gånger har vi tagit glass som lunch – högst rimligt.