Type your search keyword, and press enter

Tankar kring allt möjligt

Igår pratade jag med min kusin på FaceTime. Hon är tio år yngre än mig och håller mig á jour på vad som är det nya, hur man pratar och om de verkliga problemen i livet. Konstigt att man kan känna sig gammal som 25-åring, men testa själva att prata med en person som är 15. De är supercoola! Självklart känner man igen sig lite – även om det känns som två evigheter sen man själv var där.

En sak vi pratade om var ödet. Vi sa nog aldrig det ordet, men vi beskrev det båda två. När det kommer små tecken i livet. Inte nödvändigtvis jättetydliga på det sättet att de säger åt en exakt vad man ska göra, men såna tecken som får en att fundera över någonting en extra gång. Förstår ni vad jag menar?

Jag har funderat på min text jag skrev om mig själv igår. Jag är en sån som ibland kanske gör saker innan jag hinner tänka ordentligt. Som att min mun kan prata utan att hjärnan godkänt. Inte för att texten på något sätt inte beskriver mig bra, kanske snarare att den beskriver mig alldeles för bra. Men det var väl så jag ville ha den? 100% öppen och ärlig. Tja, jo, jag är ju sån, blottar halsen och hoppas ingen skär av mig den. Visst har det här sättet att vara gett mig en del törnar i livet, småsår om ni så vill, men min aorta är intakt. Jag väljer också att tro på att det närt min optimistiska grundsyn om livet i stort. Min tro på kärleken och att allt alltid ordnar sig. Det finns en mening med allt. Tänk att om jag inte hade gjort alla de val jag gjort, bra och dåliga, så hade jag inte suttit här i Milano med min man, min bästa vän och min själsfrände (som råkar vara en och samma person).

Är det inte lustigt när man hittat den där personen som man har någon slags telepati med? Det måste vara ödet att man skulle träffas. Idag hände det som händer med jämna mellanrum – jag och Martin smsade varandra EXAKT samtidigt. Ok, vi smsar väl några gånger per dag så det är väl bara slumpen att det sker en gång i månaden eller så.

Men det som hände sen, ca tio minuter efter vi slutat smsa är ju bara konstigt. Martin skickar plötsligt en printscreen av sin mobilskärm. Han har uppe DuoLingo. Och vilken jäkla app tror ni jag har öppnat för några minuter sedan då? Jag har ju fasiken inte haft den uppe på en hel månad, och Martin har inte haft den uppe på säkert två månader. Hur kan vi båda hamna där? Vi hade inte ens pratat om språk. Kan bara vara telepati. Ödet.

Något annat som vi pratade om var skolan. Hur bra man faktiskt hade det även om man kanske inte gillade det under just den tidpunkten av sitt liv. Minns när jag gick i gymnasiet och kläder skulle beställas. Minns att elevrådet tittade på  klasströjor till skolklassen från tsreklam.se – Huruvida det blev sen minns jag aldrig men vad jag vet är att jag var nöjd min de kläder jag fick.

Sono La Tua Giuletta

Jag är din Julia (rubriken). Vet inte vad jag vill säga med det. Men hej! Jag har ju inte hunnit med att visa er några bilder från Verona än – och det var ju en hel vecka sedan nu. Känns konstigt att det var förra helgen faktiskt – tycker det var evigheter sen mitt godis tog slut (i måndags). Som tur är hittade vi ju bilar och massvis av reklamprodukter här i fredags, mihihihih…Vad vi fick reda på senare var att allt gick att köpa via https://www.profilfabriken.com/ – De är också slut. Jaja, sånt är livet! Men vi kommer absolut att åka tillbaka och handla mera. Så fina saker.
Vet ni? Jag tog så mycket bilder att det faktiskt får bli två bildbomber från Verona (kan inte välja…). Här kommer alltså första vändan av Verona pics, alla från dag 1:
Nästa helg ska vi faktiskt iväg igen och jag har väl inte berättat än var det bär av? Hade ni några gissningar eller? Det är ganska nära, men det är ett annat land… Fast man kan säga att det är som hemma. Jag berättar imorgon!

30 September

Så, enligt Martins klocka är det inte ny månad än – så det var ok att köra min dejt idag istället. Blev ju väldigt bra igår med men det var ju inte min dejt, utan något vi kom på tillsammans (vilket såklart inte är att underskatta! När man får feeling för att göra nånting – ba gör det! Mamma ringa mig häromdagen och berättade precis det. Hon har länge städat hemma själv men nu tog hon äntligen tag i saken och beställde ett Städbolag i Småland som ska hjälpa henne hålla rent hemma.. Life’s too short you know. Såklart rimliga gränser på detta, bränn inte alla pengar… på en gång…).
Men idag är alltså första gången i världshistorien september har 31 dagar och det ska ju firas med dejt såklart. Varsågoda och häng med till Marchesi!

The ultimate relationship savior – Date night

Sju år. Inte av olycka utan av lycka. Det är faktiskt så sju(!)kt att jag, som ändå är relativt ung fortfarande, redan varit tillsammans med min själsfrände i sju år. Snart sju och ett halvt faktiskt. Och gifta i lite över två år som de flesta av er antagligen vet eftersom det kommit upp i bloggen tidigare. 
Hur gör man då, för att få det att hålla så länge? Iofs ser jag sju år som kort tid men om man tänker på hur stor del av mitt liv det utgör så är det ganska mycket (7/25… vad är det? 3,5 typ?). Helt ärligt vet jag inte om det finns några hemliga knep. Det är som vanligt, den ”svåra” vägen som ger den mest stabila grunden (typ som att gå ner i vikt, läs här). Att prata om jobbiga saker, att erkänna sina dåliga sidor, att ha fullkomlig tilltro till att även om man berättar om sina djupaste, mörkaste tankar så kommer inte den andra personen vända på klacken och fly fältet utan älska en oavsett.
Men man måste ju ha kul också – och det ska vi ha idag! Idag är det nämligen sista dagen i september vilket betyder att det inte är så mycket tid kvar av just den här månaden. Jaha? Jo, såhär. Vi har bestämt att vi varannan månad ska ha date night (varför måste man säga det på engelska?). Vi har ansvaret växelvis och september är ”min” månad och eftersom att jag typ glömt bort det de första 25 dagarna och vi nu det sista haft mycket att göra så står jag här i sista minuten och ska klämma fram en dejt.
Jag har en idé men det finns ca 42% risk att Martin läser det här inlägget innan imorgon så jag vågar inte chansa på att berätta för er nu. Men vet ni? Det behöver inte vara så avancerat. En gång hade vi picknick på vardagsrumsgolvet, en annan gång hade vi Frankriketema och delade på tio macarons på ”Le Pain Francais” i Göteborg, åkte hem och gjorde boeuf Bourgignon och drack vin. Det räcker med en promenad (och en bulle kanske). Så det är absolut sånt som kan bli spontant eller hittas på sista dagen på månaden…