Resa
Tankar kring allt möjligt
Igår pratade jag med min kusin på FaceTime. Hon är tio år yngre än mig och håller mig á jour på vad som är det nya, hur man pratar och om de verkliga problemen i livet. Konstigt att man kan känna sig gammal som 25-åring, men testa själva att prata med en person som är 15. De är supercoola! Självklart känner man igen sig lite – även om det känns som två evigheter sen man själv var där.
En sak vi pratade om var ödet. Vi sa nog aldrig det ordet, men vi beskrev det båda två. När det kommer små tecken i livet. Inte nödvändigtvis jättetydliga på det sättet att de säger åt en exakt vad man ska göra, men såna tecken som får en att fundera över någonting en extra gång. Förstår ni vad jag menar?
Jag har funderat på min text jag skrev om mig själv igår. Jag är en sån som ibland kanske gör saker innan jag hinner tänka ordentligt. Som att min mun kan prata utan att hjärnan godkänt. Inte för att texten på något sätt inte beskriver mig bra, kanske snarare att den beskriver mig alldeles för bra. Men det var väl så jag ville ha den? 100% öppen och ärlig. Tja, jo, jag är ju sån, blottar halsen och hoppas ingen skär av mig den. Visst har det här sättet att vara gett mig en del törnar i livet, småsår om ni så vill, men min aorta är intakt. Jag väljer också att tro på att det närt min optimistiska grundsyn om livet i stort. Min tro på kärleken och att allt alltid ordnar sig. Det finns en mening med allt. Tänk att om jag inte hade gjort alla de val jag gjort, bra och dåliga, så hade jag inte suttit här i Milano med min man, min bästa vän och min själsfrände (som råkar vara en och samma person).
Är det inte lustigt när man hittat den där personen som man har någon slags telepati med? Det måste vara ödet att man skulle träffas. Idag hände det som händer med jämna mellanrum – jag och Martin smsade varandra EXAKT samtidigt. Ok, vi smsar väl några gånger per dag så det är väl bara slumpen att det sker en gång i månaden eller så.
Men det som hände sen, ca tio minuter efter vi slutat smsa är ju bara konstigt. Martin skickar plötsligt en printscreen av sin mobilskärm. Han har uppe DuoLingo. Och vilken jäkla app tror ni jag har öppnat för några minuter sedan då? Jag har ju fasiken inte haft den uppe på en hel månad, och Martin har inte haft den uppe på säkert två månader. Hur kan vi båda hamna där? Vi hade inte ens pratat om språk. Kan bara vara telepati. Ödet.
Något annat som vi pratade om var skolan. Hur bra man faktiskt hade det även om man kanske inte gillade det under just den tidpunkten av sitt liv. Minns när jag gick i gymnasiet och kläder skulle beställas. Minns att elevrådet tittade på klasströjor till skolklassen från tsreklam.se – Huruvida det blev sen minns jag aldrig men vad jag vet är att jag var nöjd min de kläder jag fick.
Weekend i Zürich
Vår weekend i Zürich gick i ett nafs, precis som helgen i Verona för två helger sedan. I stort kan man säga att vi gillade Zürich. I våra framtida planer finns nog en och annan utlandsvistelse, kortare eller längre vet man ju inte, men jag känner på mig i lilltån att vi kommer att bo utomlands igen. När vi väl gör det så är nog Zürich en stad som är ganska långt upp på listan. Det var väldigt likt hemma – rent, ordningssamt och dyrt. Fast det sista var ju brutalt, visst är Stockholm också ett dyrt ställe att bo på men jisses, en BigMac & Co. för över 100kr! Men de tjänar ju bättre också, så det balanserar väl upp det.
En sak jag tänkte på när vi var där är att det verkade finnas en övergripande känsla av att alla litar på varandra. Det var faktiskt en av de första reflektionerna jag hade – efter den om att det var svinkallt. Min vän som bor i Zürich som jag då inte sett på… 10 år(?)… mötte oss vid vårt hotell. Jag tyckte det låg mitt i ett industriområde men tydligen var det de nya hipsterkvarteren. Jag är inte så cool.
Vi gick sedan in mot stan och insåg att klockan ju var lunchtid och det var bäst att äta. Vi dök in på närmsta ställe; ett thaiställe på hörnan. Vi åt. Det var dyrt tyckte vi – om vi bara visste vad dyrt var! – och när det var dags att resa sig och betala så tog de bara kontanter.
Ungefär en timme tidigare hade konversationen mellan mig och Martin låtit ungefär såhär:
Martin: Borde vi ta ut pengar kanske?
Victoria: Men neejeee, Schweiz är ett modernt land som Sverige, det är bara Italien som är efter…
Happ. Min vän hade inte tillräckligt med kontanter för alla oss tre så där stod vi. Närmsta bankomat var en ganska bra bit bort fick vi förklarat på schweizertysk engelska, men vet ni? Han lät oss bara gå. Ingen av oss behövde stanna som ”säkerhet” på att vi skulle gå tillbaka. Inget kort eller pass eller annat behövde lämnas som gisslan. Vi bara gick ut, alla tre, hittade bankomaten och gick tillbaka igen. Om han såg paff ut när vi kom tillbaka? Jag vet inte alltså… Man verkar ju lita på varandra där.
Senare samma dag vinkade vi hejdå till min vän och gav oss ut på jakt efter Mannerkex (ja, ni förstår att det är mycket viktigt för Martin och hans familj med de där kexen…). Vi hittade ETT ställe som hade dem, men det visste vi inte då – att det bara skulle vara det stället. Så vi köpte ”bara” fyra paket. Martin grämer sig.
När vi var inne i en av alla matvaruaffärer (ja, så kan man spendera en lördagkväll i Zürich) så fanns det små smakprovsbord ni vet. Men ni vet att det också alltid står någon vid dem och kontrollerar att man inte äter upp mer än ett chips. Här var det fritt, ingen som stod och vaktade. Så om man var hungrig fanns det säkert sju olika smakprovsbord att stå och mumsa vid. Men ingen gjorde det såklart. Tillit!
Men det var bara en av många reflektioner i Zürich. Nu ska ni få lite härliga bilder från dag 2 och snart lovar jag att klippa ihop en kort video av vår helg så får ni kanske ännu lite mer känsla.