Shopping
Weekend i Zürich
Vår weekend i Zürich gick i ett nafs, precis som helgen i Verona för två helger sedan. I stort kan man säga att vi gillade Zürich. I våra framtida planer finns nog en och annan utlandsvistelse, kortare eller längre vet man ju inte, men jag känner på mig i lilltån att vi kommer att bo utomlands igen. När vi väl gör det så är nog Zürich en stad som är ganska långt upp på listan. Det var väldigt likt hemma – rent, ordningssamt och dyrt. Fast det sista var ju brutalt, visst är Stockholm också ett dyrt ställe att bo på men jisses, en BigMac & Co. för över 100kr! Men de tjänar ju bättre också, så det balanserar väl upp det.
En sak jag tänkte på när vi var där är att det verkade finnas en övergripande känsla av att alla litar på varandra. Det var faktiskt en av de första reflektionerna jag hade – efter den om att det var svinkallt. Min vän som bor i Zürich som jag då inte sett på… 10 år(?)… mötte oss vid vårt hotell. Jag tyckte det låg mitt i ett industriområde men tydligen var det de nya hipsterkvarteren. Jag är inte så cool.
Vi gick sedan in mot stan och insåg att klockan ju var lunchtid och det var bäst att äta. Vi dök in på närmsta ställe; ett thaiställe på hörnan. Vi åt. Det var dyrt tyckte vi – om vi bara visste vad dyrt var! – och när det var dags att resa sig och betala så tog de bara kontanter.
Ungefär en timme tidigare hade konversationen mellan mig och Martin låtit ungefär såhär:
Martin: Borde vi ta ut pengar kanske?
Victoria: Men neejeee, Schweiz är ett modernt land som Sverige, det är bara Italien som är efter…
Happ. Min vän hade inte tillräckligt med kontanter för alla oss tre så där stod vi. Närmsta bankomat var en ganska bra bit bort fick vi förklarat på schweizertysk engelska, men vet ni? Han lät oss bara gå. Ingen av oss behövde stanna som ”säkerhet” på att vi skulle gå tillbaka. Inget kort eller pass eller annat behövde lämnas som gisslan. Vi bara gick ut, alla tre, hittade bankomaten och gick tillbaka igen. Om han såg paff ut när vi kom tillbaka? Jag vet inte alltså… Man verkar ju lita på varandra där.
Senare samma dag vinkade vi hejdå till min vän och gav oss ut på jakt efter Mannerkex (ja, ni förstår att det är mycket viktigt för Martin och hans familj med de där kexen…). Vi hittade ETT ställe som hade dem, men det visste vi inte då – att det bara skulle vara det stället. Så vi köpte ”bara” fyra paket. Martin grämer sig.
När vi var inne i en av alla matvaruaffärer (ja, så kan man spendera en lördagkväll i Zürich) så fanns det små smakprovsbord ni vet. Men ni vet att det också alltid står någon vid dem och kontrollerar att man inte äter upp mer än ett chips. Här var det fritt, ingen som stod och vaktade. Så om man var hungrig fanns det säkert sju olika smakprovsbord att stå och mumsa vid. Men ingen gjorde det såklart. Tillit!
Men det var bara en av många reflektioner i Zürich. Nu ska ni få lite härliga bilder från dag 2 och snart lovar jag att klippa ihop en kort video av vår helg så får ni kanske ännu lite mer känsla.
30 September
Grand finale
Väl där var det den största uppståndelsen jag sett. Gatan var helt avstängd och in rullade svarta bilar med tonade rutor. De körde gatan ner, vände och körde upp till ingången där ett tjugotal fotografer väntade på att hälsa de som steg ur bilarna välkomna med tusentals fotoblixtar.
Man vet att man är på rätt ställe när man ser Anna Wintour komma ut från den första visningen. Man vet också att det kanske blir liiiite svårt att göra en entré här utan privatchaufför. Jag tänkte att det inte var värt att ringa efter en svart bil, så jag åkte istället vidare till en visning som jag bara hade fått känsla för att jag skulle se. Jag tror att min mentala inställning spelade stor roll här. In, självsäker, solglasögon på. Sen fick jag på nära håll se lokalen fyllas av modefolk en mass för att ca 40 minuter för sent dra igång utan att alla satt ner på sina platser. Då blev det en jäkla fart på de minglande människorna och där var jag, bland dem, och såg på Sportmax vår- och sommarkollektion.
Helt trött av adrenalinskjutsen åkte jag hem och vilade både fötter och hjärna. Laddade med lunch, som jag i stunden jag skriver nu inte minns riktigt vad det var men jag kan sätta en hundring på att den innehöll kex. Jag blev lite förslappad när jag väl var hemma, var ju redan trött när jag vaknade. Men jag mötte Martin för att knäppa av lite outfitbilder innan jag bytte om för avslutningen av mitt äventyr: Tod’s och Versace.
Något som jag tänkte på var man än vänder sig i Milano är att alla restauranger har markiser. Det blir lixom mysig stämning på något sätt. Varje restaurang blir som en liten oas. I närheten där jag bor har jag sett precis detta. En restaurang där dem hade satt upp markiser från www.kabegruppen.se.. så himla trevligt… 🙂
På Tod’s körde jag på samma självsäkra kort som tidigare under dagen. Det gick vägen här med och in försvann jag. Kunde nu njuta av att gå omkring och se på en annorlunda visning, där besökarna fick gå en utstakad väg för att stanna och titta på modeller iklädda det senaste och små ”hål i väggen” där det fanns både dansande skor och väskor (ok, låter konstigt, kolla instagram!).
Och så Versace, il grande finale. Förbi första linjen vakter, inge problem (börjar få rutin!). Tar dock slut på tur här såsom det gjort förut vid de absolut största visningarna. Men jag kan vända utan att känna någon sorg, jag hade redan uppfyllt en dröm att se en visning på en Fashion Week – FYRA gånger. Dessutom gick jag förbi Lady Gaga på vägen ut, men i ett svagt ögonblick kom det inte för mig att prata med henne eller ta en selfie.
Äh, nästa gång 😉