Igår pratade jag med min kusin på FaceTime. Hon är tio år yngre än mig och håller mig á jour på vad som är det nya, hur man pratar och om de verkliga problemen i livet. Konstigt att man kan känna sig gammal som 25-åring, men testa själva att prata med en person som är 15. De är supercoola! Självklart känner man igen sig lite – även om det känns som två evigheter sen man själv var där.

En sak vi pratade om var ödet. Vi sa nog aldrig det ordet, men vi beskrev det båda två. När det kommer små tecken i livet. Inte nödvändigtvis jättetydliga på det sättet att de säger åt en exakt vad man ska göra, men såna tecken som får en att fundera över någonting en extra gång. Förstår ni vad jag menar?

Jag har funderat på min text jag skrev om mig själv igår. Jag är en sån som ibland kanske gör saker innan jag hinner tänka ordentligt. Som att min mun kan prata utan att hjärnan godkänt. Inte för att texten på något sätt inte beskriver mig bra, kanske snarare att den beskriver mig alldeles för bra. Men det var väl så jag ville ha den? 100% öppen och ärlig. Tja, jo, jag är ju sån, blottar halsen och hoppas ingen skär av mig den. Visst har det här sättet att vara gett mig en del törnar i livet, småsår om ni så vill, men min aorta är intakt. Jag väljer också att tro på att det närt min optimistiska grundsyn om livet i stort. Min tro på kärleken och att allt alltid ordnar sig. Det finns en mening med allt. Tänk att om jag inte hade gjort alla de val jag gjort, bra och dåliga, så hade jag inte suttit här i Milano med min man, min bästa vän och min själsfrände (som råkar vara en och samma person).

Är det inte lustigt när man hittat den där personen som man har någon slags telepati med? Det måste vara ödet att man skulle träffas. Idag hände det som händer med jämna mellanrum – jag och Martin smsade varandra EXAKT samtidigt. Ok, vi smsar väl några gånger per dag så det är väl bara slumpen att det sker en gång i månaden eller så.

Men det som hände sen, ca tio minuter efter vi slutat smsa är ju bara konstigt. Martin skickar plötsligt en printscreen av sin mobilskärm. Han har uppe DuoLingo. Och vilken jäkla app tror ni jag har öppnat för några minuter sedan då? Jag har ju fasiken inte haft den uppe på en hel månad, och Martin har inte haft den uppe på säkert två månader. Hur kan vi båda hamna där? Vi hade inte ens pratat om språk. Kan bara vara telepati. Ödet.

Något annat som vi pratade om var skolan. Hur bra man faktiskt hade det även om man kanske inte gillade det under just den tidpunkten av sitt liv. Minns när jag gick i gymnasiet och kläder skulle beställas. Minns att elevrådet tittade på  klasströjor till skolklassen från tsreklam.se – Huruvida det blev sen minns jag aldrig men vad jag vet är att jag var nöjd min de kläder jag fick.